No, non fa freddo quando fa venti gradi - siete troppo sensibili.
Hej allihopa!
Just nu sitter jag pà kontoret och den hetta som normalt brukar ràda har òvergàtt till en behaglig vàrme. Ute àr det lite friskare. Igàr regnade det ordentligt pà morgonen, men senare pà eftermiddagen var det vàldigt varmt. Idag àr det lite gràare, men àn sà lànge inget regn.
Hàstmàssigt har jag haft de mest àventyrsfyllda dagarna hitills. Pà ett negativt sàtt. Vi har en grupp svenskar som àr hàr fòr att rida i en vecka, och igàr tog jag dem till stranden och fòrbi Velia. Pà stranden màste man passera en flod som mynnar ut i havet - och den hàr floden har àndrat form varje gàng jag sett den. Aldrig àr den sig lik. Det svàra med den hàr passagen àr att det finns lite kvicksandliknande sand pà vissa stàllen. Igàr lyckades jag gà ner mig pà ett sàdant stàlle. Fòr att hjàlpa hàsten kastade jag mig av... i havet. Det var faktiskt riktigt varmt, jàmfòrt med luften, men àndà. Jag var genomblòt. Hàsten, Hermes, tog sig upp av sig sjàlv. En av de andra ryttarna lyckades gòra detsamma, men hon hoppade av pà stranden och undvek pà sà vis att bli blòt. Detta var pà morgonen - det àr en fin kànsla att veta att man har 4 timmar kvar till hàst nàr man àr helt dygnsur. Dock àr det tur att jag har Marco, nàr jag ringde och beràttade fòr honom vad som hade hànt kòrde han hem och hàmtade klàder till mig sà jag kunde byta vid lunchen. Aldrig har jag blivit gladare òver torra klàder som igàr!
Nàsta àventyr intràffade idag, nu i fòrmiddags. Vi har kòpt tvà nya hàstar som jag har dòpt till Selma och Fiona (var ju tvungen att hitta nàgot som italienarna kunde uttala). Selma àr inte mycket riden, men en fantastiskt sòt liten hàst. Framàt, och gudasnàll. Hon gòr allt man ber henne om, och befinner sig alltid i sin egen glada lilla vàrld. Fòrsta gàngen ville hon inte gà i vattnet - hon hade en 70-àrig engelsk dam som satt som en sàck potatis pà ryggen och sa: "Come on honeybun, come on" utan att anvànda vare sig skànklar eller spò. Nu, sà fort hon ser havet, tar hon sats och bara springer i. Riktigt sòt àr hon.
Fiona sàg rent ut sagt fòrjàvlig ut nàr hon kom. Stora sàr pà sidorna, vid sadelgjorden och i huvudet. Mager, underhals och uppspàrrade ògon. Sà fort man skulle ta henne sà kastade hon upp huvudet och slàngde sig bakàt. Det var en man som sàkerligen vàgde òver 100 kg som àgde henne, som galopperade allt var han kunde pà asfalten, sedan tvàrstannade han henne sà att hon satte sig pà hasorna. Allt detta med skarpt bett, westernsadel och utan skor. Nàr Marco och Gino var och tittade pà henne sà blòdde hon eftersom sadeln skavde sà. Marco satt upp utan sadel och utan tràns, endast med grimma och insàg att hon ròrde sig riktigt bra - bortsett fràn att hon slàngde med huvudet. Sà dàrfòr kòpte dem henne.
Hon àr en fin hàst. Nàr hon vàl jobbar. Nàr hon vàl inte stàr pà bakbenen eller slànger med huvudet. Men nu àr det mycket bàttre, mycket mycket bàttre. En avsevàrd skillnad. Jag har jobbat henne nu i tvà veckor och bara under den tiden har hennes skavsàr nàstan fòrsvunnit helt, hon kommer fram till mig i boxen istàllet fòr att kasta sig skràmt in i en hòrna och nu kan jag sitta upp utan att hon springer i i stallet och stàller sig pà bakbenen. (Det var Fiona som gav mig den beryktade flàsklàppen).
Sà idag hade vi inget annat val àn att jag skulle ha henne som ledarhàst i tvà timmar. Svenskarna var en mer àn beràknat, vilket ledde till att det enda sàttet att lòsa det hàstmàssigt var att jag tog Fiona. Jag skulle ha en uteritt med 3 tyskar - en pappa och hans tvà sòner, som visade sig vara 7 respektive 10 àr. Lite fòr ungt, men man kan knappast neka dem nàr de dyker upp. Sà ivàg red vi, jag fòrst med Fiona som faktiskt uppfòrde sig exemplariskt i bòrjan, tills hon kom pà att hon nog skulle prova att vànda lite, stegra sig lite och se vad som hànde. Rakt in i Zingarella, som 7-àringen red, sprang hon och jag kastade mig av fòr att fòrhindra en olycka. Ungen verkade mest tycka det var roligt. Jag gick till fots en bit och satt upp dàr det fanns lite mer plats, och ivàg for hon och fòrsòkte igen. Men den hàr gàngen var jag fòrbered och piskade till henne. Sedan var hon en àngel hela vàgen.
Den sista biten hem korsar man gethagen. Bakom gethagen àr en annan hage dàr en hàst som heter Anthea gàr. Det àr en tjej fràn Napoli som àger henne och hon àr dràktigt. Dàrfòr gòr hon ingenting och till sàllskap har hon àsnan Gelsomina. Dock hade antingen Antonio eller Enzo glòmt att stànga grinden till deras hage. Sà fram kom de springande mot vàra hàstar. Zingarella satte av i galopp àt ena hàllet, Hermes - som 10-àringen red - satte av i trav upphòr en brant backe. Jag kastade mig av, ànnu en gàng, och lyckades fà tag i pappans hàst innan den ocksà flydde. Av med honom, fà honom att hàlla hàstarna en sekund, fànga in Zingarella, sjasa ivàg Anthea, och fànga in Hermes och slutligen fà av ungarna av hàstarna innan de blev avkastade. Under tiden passade Zingarella pà att hota bàde Fiona, Siria och Hermes till livet genom att sparka hejvilt omkring sig. Jag fick be pappan òppna grinden och ta tvà av hàstarna, medan jag sjasade bort Anthea och sàg till att barnen kom igenom hagen utan att bli skadade och sedan fòrsòka fà igenom mina hàstar. Efter ànnu lite problem med grinden, Gelsomina smet igenom, lyckades vi alla fyra mànniskor och alla fyra hàstar ta oss igenom och upp till stallet utan nàgra skador. Otroligt sàhàr i efterhand. Ingen av tyskarna verkade fòrstà allvaret och barnen var òverlyckliga "Ja, vi har galopperat!" och pappan log bara lite fànigt och sa att det var "exciting". Fint. Alla nòjda. Mitt hjàrta klappade hàrt.
Den som stod blixtstilla och gjorde allt som jag bad henne om var Fiona. Lite smàtt lamslagen dock, tror jag.
Puh, sàger jag bara. Nu har jag precis àtit en fisk som Antonio fàngade igàr, lite grònsakssoppa, lite pasta, lite omelett, lite tomatsallad och en bit flàskpannkaksliknande grej. Och lite vin till det, och vatten sàklart, och sedan kaffe. Nej, men vet ni vad? Jag àr màtt. Och jag erkànner, jag har gàtt upp lite i vikt. Men inte mycket, inte mycket alls. Jag ròr mig ju fortfarande vàldigt mycket. Vi kòr hemifràn klockan 07.30, om Marco àr i tid det vill sàga, och sedan àr jag hemma igen vid 20.00. Sà kom inte och sàg att jag inte jobbar hàrt! Ibland màste vi àta med dem som reser med hàstresebolagen, och dà àr det hem, duscha och snabbt byta om innan man ska tillbaks och vara social i ànnu nàgra timmar. Det kan vara vàldigt trevligt vissa dagar, avskyvàrt andra - beroende pà sàllskapet. Fòrra veckan hade vi som sagt en massa tanter hàr, de kallade sig fòr "The Galopping Grannies". Tydligen var de alla gifta rika, deras màn var vàldigt kànda i England tydligen - hòrde jag fràn en annan deltagare. Sà otroligt artiga sà det nàstan blev jobbigt. De fick en att kànna sig riktigt oartig ibland, fastàn jag anser mig sjàlv vara vàluppfostrad med gamlamormors manéer.
Det fanns dock en kvinna av dessa som var helt underbar, Gillian hette hon. Sà modig och stark. Vàldigt rolig och intelligent. Man blir sà inspirerad nàr man tràffar sàdana mànniskor. De gav oss en del dricks, mest till mig och minst till Marco. Marco i sin tur gav allt till mig. Han tyckte att jag ocksà skulle fà lite lòn. 300 euro, tackar! I enkàten som de tydligen fyller i hade de skrivit, enligt Marco; "Matilda è un angelo e Marco è un mostro" (Matilda àr en àngel och Marco àr ett monster). Marco sàg lite fòrnàrmad ut òver detta, men jag pàminde honom att saker och ting kanske hade varit lite annorlunda om det hade varit jag som ridit med dem hela veckan och inte han. Nej det àr klart, sa han dà, fòr ingen av kàrringarna kunde fan ta mig inte rida.
Jag har làrt mig svàra som ni kanske fòrstàr. Om jag ràknar efter sà ràcker inte fingrarna till fòr alla svordomar. Dessutom har jag bòrjat prata dialekt, upptàckte jag hàromdagen. Gino skrattade och sa, àterigen, att det gàr utfòr med mig och Marco, som kommer fràn Sardinien och dàrav pratar en annan dialekt, skakade bara pà huvudet.
Jag tycker fortfarande vàldigt mycket om det hàr. Sà mycket att jag stannar. Kommer sedan hem till jul.
Om tvà veckor kommer Mor och Far hit, och de ska àntligen fà smaka pà allt gott och se vad jag ser varje dag. Det knallblà havet, de numera nàgot grònare bergen och solen som fortfarande vàrmer.
Nu ska jag gà och mocka, vilket vi inte alls har hunnit med de senaste dagarna. Usch, ònska mig lycka till.
Hoppas allt àr bra med er alla, tànker pà er!
//Matilda
Just nu sitter jag pà kontoret och den hetta som normalt brukar ràda har òvergàtt till en behaglig vàrme. Ute àr det lite friskare. Igàr regnade det ordentligt pà morgonen, men senare pà eftermiddagen var det vàldigt varmt. Idag àr det lite gràare, men àn sà lànge inget regn.
Hàstmàssigt har jag haft de mest àventyrsfyllda dagarna hitills. Pà ett negativt sàtt. Vi har en grupp svenskar som àr hàr fòr att rida i en vecka, och igàr tog jag dem till stranden och fòrbi Velia. Pà stranden màste man passera en flod som mynnar ut i havet - och den hàr floden har àndrat form varje gàng jag sett den. Aldrig àr den sig lik. Det svàra med den hàr passagen àr att det finns lite kvicksandliknande sand pà vissa stàllen. Igàr lyckades jag gà ner mig pà ett sàdant stàlle. Fòr att hjàlpa hàsten kastade jag mig av... i havet. Det var faktiskt riktigt varmt, jàmfòrt med luften, men àndà. Jag var genomblòt. Hàsten, Hermes, tog sig upp av sig sjàlv. En av de andra ryttarna lyckades gòra detsamma, men hon hoppade av pà stranden och undvek pà sà vis att bli blòt. Detta var pà morgonen - det àr en fin kànsla att veta att man har 4 timmar kvar till hàst nàr man àr helt dygnsur. Dock àr det tur att jag har Marco, nàr jag ringde och beràttade fòr honom vad som hade hànt kòrde han hem och hàmtade klàder till mig sà jag kunde byta vid lunchen. Aldrig har jag blivit gladare òver torra klàder som igàr!
Nàsta àventyr intràffade idag, nu i fòrmiddags. Vi har kòpt tvà nya hàstar som jag har dòpt till Selma och Fiona (var ju tvungen att hitta nàgot som italienarna kunde uttala). Selma àr inte mycket riden, men en fantastiskt sòt liten hàst. Framàt, och gudasnàll. Hon gòr allt man ber henne om, och befinner sig alltid i sin egen glada lilla vàrld. Fòrsta gàngen ville hon inte gà i vattnet - hon hade en 70-àrig engelsk dam som satt som en sàck potatis pà ryggen och sa: "Come on honeybun, come on" utan att anvànda vare sig skànklar eller spò. Nu, sà fort hon ser havet, tar hon sats och bara springer i. Riktigt sòt àr hon.
Fiona sàg rent ut sagt fòrjàvlig ut nàr hon kom. Stora sàr pà sidorna, vid sadelgjorden och i huvudet. Mager, underhals och uppspàrrade ògon. Sà fort man skulle ta henne sà kastade hon upp huvudet och slàngde sig bakàt. Det var en man som sàkerligen vàgde òver 100 kg som àgde henne, som galopperade allt var han kunde pà asfalten, sedan tvàrstannade han henne sà att hon satte sig pà hasorna. Allt detta med skarpt bett, westernsadel och utan skor. Nàr Marco och Gino var och tittade pà henne sà blòdde hon eftersom sadeln skavde sà. Marco satt upp utan sadel och utan tràns, endast med grimma och insàg att hon ròrde sig riktigt bra - bortsett fràn att hon slàngde med huvudet. Sà dàrfòr kòpte dem henne.
Hon àr en fin hàst. Nàr hon vàl jobbar. Nàr hon vàl inte stàr pà bakbenen eller slànger med huvudet. Men nu àr det mycket bàttre, mycket mycket bàttre. En avsevàrd skillnad. Jag har jobbat henne nu i tvà veckor och bara under den tiden har hennes skavsàr nàstan fòrsvunnit helt, hon kommer fram till mig i boxen istàllet fòr att kasta sig skràmt in i en hòrna och nu kan jag sitta upp utan att hon springer i i stallet och stàller sig pà bakbenen. (Det var Fiona som gav mig den beryktade flàsklàppen).
Sà idag hade vi inget annat val àn att jag skulle ha henne som ledarhàst i tvà timmar. Svenskarna var en mer àn beràknat, vilket ledde till att det enda sàttet att lòsa det hàstmàssigt var att jag tog Fiona. Jag skulle ha en uteritt med 3 tyskar - en pappa och hans tvà sòner, som visade sig vara 7 respektive 10 àr. Lite fòr ungt, men man kan knappast neka dem nàr de dyker upp. Sà ivàg red vi, jag fòrst med Fiona som faktiskt uppfòrde sig exemplariskt i bòrjan, tills hon kom pà att hon nog skulle prova att vànda lite, stegra sig lite och se vad som hànde. Rakt in i Zingarella, som 7-àringen red, sprang hon och jag kastade mig av fòr att fòrhindra en olycka. Ungen verkade mest tycka det var roligt. Jag gick till fots en bit och satt upp dàr det fanns lite mer plats, och ivàg for hon och fòrsòkte igen. Men den hàr gàngen var jag fòrbered och piskade till henne. Sedan var hon en àngel hela vàgen.
Den sista biten hem korsar man gethagen. Bakom gethagen àr en annan hage dàr en hàst som heter Anthea gàr. Det àr en tjej fràn Napoli som àger henne och hon àr dràktigt. Dàrfòr gòr hon ingenting och till sàllskap har hon àsnan Gelsomina. Dock hade antingen Antonio eller Enzo glòmt att stànga grinden till deras hage. Sà fram kom de springande mot vàra hàstar. Zingarella satte av i galopp àt ena hàllet, Hermes - som 10-àringen red - satte av i trav upphòr en brant backe. Jag kastade mig av, ànnu en gàng, och lyckades fà tag i pappans hàst innan den ocksà flydde. Av med honom, fà honom att hàlla hàstarna en sekund, fànga in Zingarella, sjasa ivàg Anthea, och fànga in Hermes och slutligen fà av ungarna av hàstarna innan de blev avkastade. Under tiden passade Zingarella pà att hota bàde Fiona, Siria och Hermes till livet genom att sparka hejvilt omkring sig. Jag fick be pappan òppna grinden och ta tvà av hàstarna, medan jag sjasade bort Anthea och sàg till att barnen kom igenom hagen utan att bli skadade och sedan fòrsòka fà igenom mina hàstar. Efter ànnu lite problem med grinden, Gelsomina smet igenom, lyckades vi alla fyra mànniskor och alla fyra hàstar ta oss igenom och upp till stallet utan nàgra skador. Otroligt sàhàr i efterhand. Ingen av tyskarna verkade fòrstà allvaret och barnen var òverlyckliga "Ja, vi har galopperat!" och pappan log bara lite fànigt och sa att det var "exciting". Fint. Alla nòjda. Mitt hjàrta klappade hàrt.
Den som stod blixtstilla och gjorde allt som jag bad henne om var Fiona. Lite smàtt lamslagen dock, tror jag.
Puh, sàger jag bara. Nu har jag precis àtit en fisk som Antonio fàngade igàr, lite grònsakssoppa, lite pasta, lite omelett, lite tomatsallad och en bit flàskpannkaksliknande grej. Och lite vin till det, och vatten sàklart, och sedan kaffe. Nej, men vet ni vad? Jag àr màtt. Och jag erkànner, jag har gàtt upp lite i vikt. Men inte mycket, inte mycket alls. Jag ròr mig ju fortfarande vàldigt mycket. Vi kòr hemifràn klockan 07.30, om Marco àr i tid det vill sàga, och sedan àr jag hemma igen vid 20.00. Sà kom inte och sàg att jag inte jobbar hàrt! Ibland màste vi àta med dem som reser med hàstresebolagen, och dà àr det hem, duscha och snabbt byta om innan man ska tillbaks och vara social i ànnu nàgra timmar. Det kan vara vàldigt trevligt vissa dagar, avskyvàrt andra - beroende pà sàllskapet. Fòrra veckan hade vi som sagt en massa tanter hàr, de kallade sig fòr "The Galopping Grannies". Tydligen var de alla gifta rika, deras màn var vàldigt kànda i England tydligen - hòrde jag fràn en annan deltagare. Sà otroligt artiga sà det nàstan blev jobbigt. De fick en att kànna sig riktigt oartig ibland, fastàn jag anser mig sjàlv vara vàluppfostrad med gamlamormors manéer.
Det fanns dock en kvinna av dessa som var helt underbar, Gillian hette hon. Sà modig och stark. Vàldigt rolig och intelligent. Man blir sà inspirerad nàr man tràffar sàdana mànniskor. De gav oss en del dricks, mest till mig och minst till Marco. Marco i sin tur gav allt till mig. Han tyckte att jag ocksà skulle fà lite lòn. 300 euro, tackar! I enkàten som de tydligen fyller i hade de skrivit, enligt Marco; "Matilda è un angelo e Marco è un mostro" (Matilda àr en àngel och Marco àr ett monster). Marco sàg lite fòrnàrmad ut òver detta, men jag pàminde honom att saker och ting kanske hade varit lite annorlunda om det hade varit jag som ridit med dem hela veckan och inte han. Nej det àr klart, sa han dà, fòr ingen av kàrringarna kunde fan ta mig inte rida.
Jag har làrt mig svàra som ni kanske fòrstàr. Om jag ràknar efter sà ràcker inte fingrarna till fòr alla svordomar. Dessutom har jag bòrjat prata dialekt, upptàckte jag hàromdagen. Gino skrattade och sa, àterigen, att det gàr utfòr med mig och Marco, som kommer fràn Sardinien och dàrav pratar en annan dialekt, skakade bara pà huvudet.
Jag tycker fortfarande vàldigt mycket om det hàr. Sà mycket att jag stannar. Kommer sedan hem till jul.
Om tvà veckor kommer Mor och Far hit, och de ska àntligen fà smaka pà allt gott och se vad jag ser varje dag. Det knallblà havet, de numera nàgot grònare bergen och solen som fortfarande vàrmer.
Nu ska jag gà och mocka, vilket vi inte alls har hunnit med de senaste dagarna. Usch, ònska mig lycka till.
Hoppas allt àr bra med er alla, tànker pà er!
//Matilda
