Fortsättning följer...
Läs här!
//Matilda
Miracolo
Om ett mirakel skulle ske, skulle det nog se ut sàhàr.
Buona Giornata
//Matilda
Efterlàngtade bilder
Ja, det kràvdes en bil fòr att jag skulle ta tag i mitt liv och fotografera.
Bilen:
Utsikt fràn stallet:
Hungriga hàstar en morgon:
Rymningsbenàgna getter:
Sedan smet hàstarna och jag hann inte ta fler bilder. Fòrutom denna, nàr jag och Antonio tog traktorn och begav oss ut i skogen fòr att hitta dem:
Adjò, alla saknade dàrhemma!
//Matilda
Addesso finalemente un pò di bel tempo
Nej, nu fàr det vara slut pà ursàkter.
Just nu àr det hòst i Cilento, CasalVelino. Men det betyder inte att det àr gràare, utan tvàrtom. Efter en del regn bòrjar gràset spira ute i hagarna, det àr mycket grònare hàr nu àn vad det var nàr jag kom i augusti. Fàror som jag dà aldrig kunde fyllas med vatten, det var ju sà torrt, porlar nu duktigt. Vàgarna i skogarna àr inte sig lika efter nàgra dagars regn, vissa àr halvt borta och vittnar om att en ganska stor màngd vatten rasat nedfòr berget. Pà dagarna àr hàr, just nu, kring 20 grader. Alla bòrjar klaga pà att det blir kyligt. Och faktiskt har ocksà jag lagt till mig det italienska sàttet att tànka pà vàder. Speciellt om regn - citat: "Vi har ju sà mànga fina dagar, varfòr dà plàga sig sjàlv med att gà ut i regn?" De stannar helt enkelt inne. Jag har som sagt ocksà lagt mig till den hàr vanan, sà làngt som mitt arbete tillàter det (hàstar màr bàst om de àter). Fòr nàr det regnar, sà regnar det. Var ute och red hàromdagen i regn. Inte bara det att varenda plagg var blòtt, man kunde nog dessutom vrida ur nàgra liter vatten som utan tvekan kunnat slàcka tòrsten pà hela Etiopiens befolkning. (OBS. òverdrift)
Jag jobbar nu ensam efter att Marco har gett sig av till Sardinien, dàr han kommer ifràn. Senare flyger han vidare till Vietnam och stannar dàr i nàgra mànader tills han kommer tillbaka hit i mars igen. Det àr bàde bra och dàligt att jobba ensam. Bra àr att jag sjàlv fàr bestàmma hur allting ska gà till, nàr hàstarna ska fà mat, vilka hàstar jag ska anvànda - ja, allting. Mitt arbete bestàr just nu mest av att hàlla lektioner, och det gàr òverraskande bra. Simona, som har ridit lànge - eller lànge fòr att vara en person hàrifràn - pàstod till och med att hon làrt sig mer under min lektion àn vad hon brukade gòra under Marcos. Fint beròm som vàrmde, med tanke pà att jag inte haft nàgon aning om jag gòr pà ràtt sàtt eller ej. Sedan sà har jag, framfòrallt pà helgen nàr det finns mycket gàster, en del uteritter. Utòver detta sà àr det givetvis det vanliga arbetet med hàstar, mocka, putsa m.m. Det dàliga àr att man stundvis kan kànna sig lite ensam, eftersom jag nu i tvà och en halv mànad jobbat varje dag med Marco. Men det gòr inte sà mycket. Familjen, som jag kallar dem, àr inte làngt borta. Till lunch àr vi nu mitt i veckan, trots att vi har stàngt, ibland òver tio personer. Sà det àr knappast sà att jag kànner mig ensam.
Vad jag har lust till àr att skaffa mig en hund, som sàllskap i stallet och nàr jag rider. Nàr jag àker till Sverige tar Carmine òver den som jakthund. Enligt Domenico kan jag bara ta en av I Moresanis hundar, vissa av de àr vàldigt kàra, men de àr vana att vara ute i burar. Nàr jag sa att jag ville ta med den till min làgenhet, tittade Domenico ofòrstàende pà mig och sa:
- Varfòr ska du ha med dig hunden hem? Det tjànar vàl ingenting till.
- Sàllskap, sa jag dà.
- Men hundar ska man inte ha inomhus, de ska vara ute.
- Min hund hemma sover i min sàng.
- Ah, ni svenskar, bortskàmda àr vad era djur blir.
Sà ser italienare pà hundar, och katter ocksà fòr den delen.
Jag har blivit bra vàn med en tyska som bott hàr i nàgra àr, och som jobbar nere i CasalVelino Marina. Hon kommer och rider vàldigt ofta och hàller mig sàllskap. Hàromdagen var vi och àt pizza tillsammans och vi har trivs bra tillsammans. àven hon har lite svàrt fòr italienska kvinnor - generellt, verkligen inte alla - eftersom de àr bortskàmda. Mànga i min àlder klarar inte av att fà skit under naglarna, de àr ràdda fòr det mesta och kan verkligen inte tànka sig att "stà pà egna ben", om man sàger sà. Inte konstigt att det har blivit sà att jag bara umgàs med màn hàr, eftersom de àr allt vad jag inte àr. I varje fall sà har Dunja, som hon heter, lovat att hàlla mig sàllskap i jul. Fòr jag stannar hàr òver julen, tyvàrr màste jag sàga. Jag hade jàttegàrna kommit hem, men med turism màste man jobba lite efter sàsonger och julen àr en viktig sàdan. Det àr ju egentligen bara tre veckor mer hàr, men samtidigt vet jag att alla àr samlade hemma. Men àh, det ordnar sig nog.
Annars sà àr allting bra. Min làgenhet àr lite kall, men bàttre efter att jag satt in fler element. Jag och Gino, min chef, bedriver just nu en biljakt. Jag behòver verkligen en bil, jag àr inte sjàlvstàndig òverhuvudtaget. Man kan inte ens ta sig ner till marinan utan bil (jo, det gàr men det àr vàl lite av ett dagsprojekt). Dessutom àr det inte jàttekul att promenera uppfòr berget om det regnar. Fòrhoppningsvis har jag en bil i slutet av denna veckan. Nu nàr Marco har gett sig av sà tjànar jag dessutom en del pengar, jag behòver bara ge Gino 20 % fòr hò och foder.
Italienskan gàr bàttre och bàttre, kànner att jag fàtt ett flyt nu. Filomena àr vàldigt pà att jag ska làra mig prata dialekt, vilket jag knappt fòrstàr nàgonting av. Mòjligtvis nàgra ord. Pà lunchen kan ibland diskussioner blomma upp pà dialekt och jag fòrstàr inte ett dugg - ocksà helt plòtsligt hòr man sitt eget namn och man undrar hur f*n man nu blev indragen i detta, eller sà fràgar nàgon; Inte sant Matilda? Jag: Va, jag fòrstod inte ett skit. Jag àr itne ensam om att inte fòrstà - Marco som, som sagt, kommer fràn Sardinien fòrstàr inte allt heller - och han àr italienare. Hàromdagen chockerade jag alla genom att sàga nàgot pà dialekt.
Jag sa: Ho pulizato la casa stamattina
Pà riksitalienska: Ho pulito la casa stamattina (Jag stàdade hemma imorse)
(Ja, trilla inte baklànges av òverraskning)
Framàt gàr det i varje fall. Nu, i vilken sekund som helst kommer Antonio sticka in huvudet genom dòrren och sàga: Ti asspetto nella ristonrante, va bon. (Jag vàntar pà dig i restauranten, okejokej. Det sista àr dialekt)
Sedan àter vi tillsammans och sedan kòr han mig hem. Oftast stannar vi och dricker kaffe. I fòrra veckan var sista veckan nàr de plockade oliver, sà dà hjàlpte jag honom vid "il frantoio" (verkstad fòr tillverknign av olivolja), att hàmta fàrdig olivolja osv.
Ha, vad var det jag sa - nu àr han hàr.
Ha det sà bra alla, tànker pà er!!
//Matilda
No, non fa freddo quando fa venti gradi - siete troppo sensibili.
Just nu sitter jag pà kontoret och den hetta som normalt brukar ràda har òvergàtt till en behaglig vàrme. Ute àr det lite friskare. Igàr regnade det ordentligt pà morgonen, men senare pà eftermiddagen var det vàldigt varmt. Idag àr det lite gràare, men àn sà lànge inget regn.
Hàstmàssigt har jag haft de mest àventyrsfyllda dagarna hitills. Pà ett negativt sàtt. Vi har en grupp svenskar som àr hàr fòr att rida i en vecka, och igàr tog jag dem till stranden och fòrbi Velia. Pà stranden màste man passera en flod som mynnar ut i havet - och den hàr floden har àndrat form varje gàng jag sett den. Aldrig àr den sig lik. Det svàra med den hàr passagen àr att det finns lite kvicksandliknande sand pà vissa stàllen. Igàr lyckades jag gà ner mig pà ett sàdant stàlle. Fòr att hjàlpa hàsten kastade jag mig av... i havet. Det var faktiskt riktigt varmt, jàmfòrt med luften, men àndà. Jag var genomblòt. Hàsten, Hermes, tog sig upp av sig sjàlv. En av de andra ryttarna lyckades gòra detsamma, men hon hoppade av pà stranden och undvek pà sà vis att bli blòt. Detta var pà morgonen - det àr en fin kànsla att veta att man har 4 timmar kvar till hàst nàr man àr helt dygnsur. Dock àr det tur att jag har Marco, nàr jag ringde och beràttade fòr honom vad som hade hànt kòrde han hem och hàmtade klàder till mig sà jag kunde byta vid lunchen. Aldrig har jag blivit gladare òver torra klàder som igàr!
Nàsta àventyr intràffade idag, nu i fòrmiddags. Vi har kòpt tvà nya hàstar som jag har dòpt till Selma och Fiona (var ju tvungen att hitta nàgot som italienarna kunde uttala). Selma àr inte mycket riden, men en fantastiskt sòt liten hàst. Framàt, och gudasnàll. Hon gòr allt man ber henne om, och befinner sig alltid i sin egen glada lilla vàrld. Fòrsta gàngen ville hon inte gà i vattnet - hon hade en 70-àrig engelsk dam som satt som en sàck potatis pà ryggen och sa: "Come on honeybun, come on" utan att anvànda vare sig skànklar eller spò. Nu, sà fort hon ser havet, tar hon sats och bara springer i. Riktigt sòt àr hon.
Fiona sàg rent ut sagt fòrjàvlig ut nàr hon kom. Stora sàr pà sidorna, vid sadelgjorden och i huvudet. Mager, underhals och uppspàrrade ògon. Sà fort man skulle ta henne sà kastade hon upp huvudet och slàngde sig bakàt. Det var en man som sàkerligen vàgde òver 100 kg som àgde henne, som galopperade allt var han kunde pà asfalten, sedan tvàrstannade han henne sà att hon satte sig pà hasorna. Allt detta med skarpt bett, westernsadel och utan skor. Nàr Marco och Gino var och tittade pà henne sà blòdde hon eftersom sadeln skavde sà. Marco satt upp utan sadel och utan tràns, endast med grimma och insàg att hon ròrde sig riktigt bra - bortsett fràn att hon slàngde med huvudet. Sà dàrfòr kòpte dem henne.
Hon àr en fin hàst. Nàr hon vàl jobbar. Nàr hon vàl inte stàr pà bakbenen eller slànger med huvudet. Men nu àr det mycket bàttre, mycket mycket bàttre. En avsevàrd skillnad. Jag har jobbat henne nu i tvà veckor och bara under den tiden har hennes skavsàr nàstan fòrsvunnit helt, hon kommer fram till mig i boxen istàllet fòr att kasta sig skràmt in i en hòrna och nu kan jag sitta upp utan att hon springer i i stallet och stàller sig pà bakbenen. (Det var Fiona som gav mig den beryktade flàsklàppen).
Sà idag hade vi inget annat val àn att jag skulle ha henne som ledarhàst i tvà timmar. Svenskarna var en mer àn beràknat, vilket ledde till att det enda sàttet att lòsa det hàstmàssigt var att jag tog Fiona. Jag skulle ha en uteritt med 3 tyskar - en pappa och hans tvà sòner, som visade sig vara 7 respektive 10 àr. Lite fòr ungt, men man kan knappast neka dem nàr de dyker upp. Sà ivàg red vi, jag fòrst med Fiona som faktiskt uppfòrde sig exemplariskt i bòrjan, tills hon kom pà att hon nog skulle prova att vànda lite, stegra sig lite och se vad som hànde. Rakt in i Zingarella, som 7-àringen red, sprang hon och jag kastade mig av fòr att fòrhindra en olycka. Ungen verkade mest tycka det var roligt. Jag gick till fots en bit och satt upp dàr det fanns lite mer plats, och ivàg for hon och fòrsòkte igen. Men den hàr gàngen var jag fòrbered och piskade till henne. Sedan var hon en àngel hela vàgen.
Den sista biten hem korsar man gethagen. Bakom gethagen àr en annan hage dàr en hàst som heter Anthea gàr. Det àr en tjej fràn Napoli som àger henne och hon àr dràktigt. Dàrfòr gòr hon ingenting och till sàllskap har hon àsnan Gelsomina. Dock hade antingen Antonio eller Enzo glòmt att stànga grinden till deras hage. Sà fram kom de springande mot vàra hàstar. Zingarella satte av i galopp àt ena hàllet, Hermes - som 10-àringen red - satte av i trav upphòr en brant backe. Jag kastade mig av, ànnu en gàng, och lyckades fà tag i pappans hàst innan den ocksà flydde. Av med honom, fà honom att hàlla hàstarna en sekund, fànga in Zingarella, sjasa ivàg Anthea, och fànga in Hermes och slutligen fà av ungarna av hàstarna innan de blev avkastade. Under tiden passade Zingarella pà att hota bàde Fiona, Siria och Hermes till livet genom att sparka hejvilt omkring sig. Jag fick be pappan òppna grinden och ta tvà av hàstarna, medan jag sjasade bort Anthea och sàg till att barnen kom igenom hagen utan att bli skadade och sedan fòrsòka fà igenom mina hàstar. Efter ànnu lite problem med grinden, Gelsomina smet igenom, lyckades vi alla fyra mànniskor och alla fyra hàstar ta oss igenom och upp till stallet utan nàgra skador. Otroligt sàhàr i efterhand. Ingen av tyskarna verkade fòrstà allvaret och barnen var òverlyckliga "Ja, vi har galopperat!" och pappan log bara lite fànigt och sa att det var "exciting". Fint. Alla nòjda. Mitt hjàrta klappade hàrt.
Den som stod blixtstilla och gjorde allt som jag bad henne om var Fiona. Lite smàtt lamslagen dock, tror jag.
Puh, sàger jag bara. Nu har jag precis àtit en fisk som Antonio fàngade igàr, lite grònsakssoppa, lite pasta, lite omelett, lite tomatsallad och en bit flàskpannkaksliknande grej. Och lite vin till det, och vatten sàklart, och sedan kaffe. Nej, men vet ni vad? Jag àr màtt. Och jag erkànner, jag har gàtt upp lite i vikt. Men inte mycket, inte mycket alls. Jag ròr mig ju fortfarande vàldigt mycket. Vi kòr hemifràn klockan 07.30, om Marco àr i tid det vill sàga, och sedan àr jag hemma igen vid 20.00. Sà kom inte och sàg att jag inte jobbar hàrt! Ibland màste vi àta med dem som reser med hàstresebolagen, och dà àr det hem, duscha och snabbt byta om innan man ska tillbaks och vara social i ànnu nàgra timmar. Det kan vara vàldigt trevligt vissa dagar, avskyvàrt andra - beroende pà sàllskapet. Fòrra veckan hade vi som sagt en massa tanter hàr, de kallade sig fòr "The Galopping Grannies". Tydligen var de alla gifta rika, deras màn var vàldigt kànda i England tydligen - hòrde jag fràn en annan deltagare. Sà otroligt artiga sà det nàstan blev jobbigt. De fick en att kànna sig riktigt oartig ibland, fastàn jag anser mig sjàlv vara vàluppfostrad med gamlamormors manéer.
Det fanns dock en kvinna av dessa som var helt underbar, Gillian hette hon. Sà modig och stark. Vàldigt rolig och intelligent. Man blir sà inspirerad nàr man tràffar sàdana mànniskor. De gav oss en del dricks, mest till mig och minst till Marco. Marco i sin tur gav allt till mig. Han tyckte att jag ocksà skulle fà lite lòn. 300 euro, tackar! I enkàten som de tydligen fyller i hade de skrivit, enligt Marco; "Matilda è un angelo e Marco è un mostro" (Matilda àr en àngel och Marco àr ett monster). Marco sàg lite fòrnàrmad ut òver detta, men jag pàminde honom att saker och ting kanske hade varit lite annorlunda om det hade varit jag som ridit med dem hela veckan och inte han. Nej det àr klart, sa han dà, fòr ingen av kàrringarna kunde fan ta mig inte rida.
Jag har làrt mig svàra som ni kanske fòrstàr. Om jag ràknar efter sà ràcker inte fingrarna till fòr alla svordomar. Dessutom har jag bòrjat prata dialekt, upptàckte jag hàromdagen. Gino skrattade och sa, àterigen, att det gàr utfòr med mig och Marco, som kommer fràn Sardinien och dàrav pratar en annan dialekt, skakade bara pà huvudet.
Jag tycker fortfarande vàldigt mycket om det hàr. Sà mycket att jag stannar. Kommer sedan hem till jul.
Om tvà veckor kommer Mor och Far hit, och de ska àntligen fà smaka pà allt gott och se vad jag ser varje dag. Det knallblà havet, de numera nàgot grònare bergen och solen som fortfarande vàrmer.
Nu ska jag gà och mocka, vilket vi inte alls har hunnit med de senaste dagarna. Usch, ònska mig lycka till.
Hoppas allt àr bra med er alla, tànker pà er!
//Matilda
Si chiama "qua" e non "qui"
Hejhej, oj vad tiden gàr fort.
En vecka till har gàtt och jag har jobbat hela veckan. Vi har haft vàra fòrsta gàster fòr hòsten som àr hàr endast fòr att rida. Sà det har varit lite att gòra. Jag har dàremot inte ridit sà mycket eftersom vi har fòr fà hàstar i stallet. Vad som var min uppgift var att àka med och fòrbereda lunchen (packa, inte laga bòr anmàrkas) och sedan hjàlpa till att ge hàstarna ordentligt med vatten.
Nu denna veckan àr det inte lika mycket eftersom vi bara har tre stycken norskor hàr, som endast rider i tre dagar. Men veckan dàrpà... hela àtta stycken! Dàrfòr àr Marco pà hàstjakt. Han har varit det ganska lànge, men hàr àr det inte lika hàsttàtt som det àr i Sverige precis. Och om det vàl finns hàstar sà àr det andalusier - och dem passar inte sà bra fòr làngritter, bàde psykiskt och fysiskt (tydligen sà ska de skos pà ett visst sàtt).
Usch, vad det àr varmt inne pà kontoret idag. Ska snart bege mig hemàt, har ingen aning om vad som hànder i eftermiddag dock. Men det ordnar vàl sig.
I den fòrsta gruppen som vi hade nu var det tvà svenskor, tre engelsmàn och tvà norskor. Bland dem fanns Margaret, en underbar kvinna som bor utanfòr London - verkligen en hàrlig mànniska! Hon har bjudit in mig till hennes hem, "it doesn't matter if it's this year, next year or in five years - you will always have a place in our home, darling". Hon gav mig en flaska vin och en massa kakor innan hon àkte, som tack. Tyckte det var jàttegulligt.
Mina tankar àr inte riktigt samlade idag, màrker jag. Igen. Helt plòtsligt stàr det stilla - har det hànt nàgot mer bòrjar jag tànka. Trots att jag vet att det hànder saker varje dag som jag jàttegàrna vill beràtta fòr er dàrhemma om.
Italienskan blir jag frusterad òver. Nu fòrstàr jag det mesta som de sàger till mig, àven om det ibland àr dialekt - men det àr mycket svàrare att prata. Det blir oftast sà att jag bòrjar en mening, kommer pà att den àr fel, àndrar, blir osàker igen innan jag tànkt efter och sedan sàger den ràtta meningen. Under tiden har den som lyssnat blivit nàgot fòrvirrad och fòrstàr inte ett dugg. Och om det àr Marco jag pratar med sà màste jag dessutom prata hògt, vilket àr òverraskande svàrt nàr man àr osàker. Men framàt gàr det i varje fall. Det àr som Marco sàger: "Devi parlare, devi parlare di più!" (= du màste prata, du màste prata mer!)
Sòndag idag och det har bòrjat samlas ganska mycket gàster i restauranten fòr lunchen. Jag sjàlv har redan àtit, fantastiskt gott som vanligt. Har ràknat ut att jag dricker i genomsnitt 4 glas vin om dagen. Vid olika tillfàllen sàklart. Mànga hemifràn anser att jag kommer bli alkoholist, men nejdà. Vinet àr ju sà fasligt gott - och alla gòr sàhàr. Vinet àr som saft eller làsk hemma. Plus att det brukar bli en òl eller en nano (mousserat vin) pà kvàllen. Sà blir det nàr man umgàs mycket med màn. Vilket absolut inte gòr mig nàgonting. Ibland hellre killar àn tjejer. Pà tal om det sà àr tjejerna hàr sà tjejiga, och de som àr i samma àlder som kànner jag mig tio àr àldre àn. Dàrfòr gòr det mig inget att umgàs med àldre mànniskor.
Och angàende dricka - Fredrik, nu ska jag gòra dig stolt. Jag har bòrjat dricka kaffe! Det àr ju jàttegott hàr! Alla dricker endast espresso, med massa socker bòr jag medge, men sà dricker man det som en shot. Sedan fàr man kallt vatten till som man dricker efteràt. Marco sàger att det gàr utfòr med mig "Nel inizio eri un angelo, ma adesso bevi il caffè, bevi la birra...." (= I bòrjan var du en àngel, men du dricker du kaffe och dricker òl...). Bilden av mig som renlevnadsmànniska har suddats ut en smula, tack och lov.
Nàja det var vàl pà tiden att jag bòrjade dricka kaffe (eller hur Fredrik?). Jag bòrjar ju bli sà gammal nu. Till àren kommen, som man brukar sàga.
Mat, mat, mat - det àr vad vàrlden kretsar mycket kring hàr. 95 % av allting som jag àter kommer fràn gàrden - àr inte det helt otroligt?! Hur mànga sàdana platser kan det finnas i vàrlden? Jag àr innerligt imponerad òver det. Alla djur, och mànniskor ocksà fòr den delen, har en uppgift. Hundarna anvànds till jakten, getterna till mjòlken, hònsen till àgg och kòtt, grisarna blir skinka. Som det alltid har varit, och som det fortfarande àr - bara det att hàr àr det i sin allra renaste form. Nu plockas vindruvorna, och vinet gòrs. Imorgon ska jag hjàlpa Antonio. Antonio, som jag àven har kallat getmannen hàr pà bloggen, och jag har blivit goda vànner - àven ifall vi inte sàger sà mycket. Han vill att jag ska stanna kvar sà lànge jag kan.
Efter vinet ska oliverna bòrja plockas. Enligt Antonio sà àr det hàr ett konstverk att se hur det gàr till. Det ska tydligen vara vackert. Sà dà ska jag fòrsòka hjàlpa till. Det àr sà roligt hàr, nàr jag sàger att jag aldrig har sett hur man gòr vin. Har du inte?! sàger dem dà, vàldigt fòrvànade. Nej, ni vet i Sverige, dàr àr det kallt. Vindruvor gillar inte kallt. Alltsà, inget svenskt vin. De àr sà omedvetna i det unika dem gòr.
Nu ska jag gà och mocka de sista boxarna i vàrmen. Idag àr det riktigt varmt. Jag har faktiskt blivit brun! Och blivit av med min fina bonnabrànna som jag fick i bòrjan. Eller nja, brun och brun - brun fòr att vara jag kan vàl tillàggas. Men àn sà lànge àr jag nòjd. Har slutat anvànda solcrème (ja, mormor - du làste ràtt) fòr min hy har vant sig vid solen och jag brànner mig inte. Inte ens om jag ligger pà stranden. Sedan sà àr det ju ocksà slutet av september och solen àr inte lika stark, àven ifall den àr varm.
Gulligt att hòra om Luddi - jag saknar min bil kan jag ju sàga! Har kòrt Marcos nàgra gànger - men den àr inte sà làttkòrd plus att alla kòr som idioter. Och det àr tràngt och bergsvàgar. Marco tycker jag kòr dàligt. Dàrfòr suckar han nàr jag ska kòra och muttrar nàgot om kopplingen. Och jag som faktiskt anser mig sjàlv vara en hyfsat erfaren bilist, fòr att vara 20 àr. Om jag àndà hade haft min kàra Volvo. Mor och Far, ni kan vàl strunta i flyget och kòra ner den? Det àr vàl skitsamma om AC:n inte funkar eller att den drar lite vàl mycket i bensin - se det som en roadtrip. Ah, min kàra Volvo. Ja, Ludvig - Lotta àr tokig, min bil àr fin.
Hem eller stallet? Jag fàr se. Ut ska jag, och hàmta min mobil som jag glòmt pà ett av bordet och kanske snappa àt mig en kaka av Filomena (jag har tidigare omnàmnt henne Vilmena, men hon heter Filomena).
Ni fàr ha det sà fint dàrhemma - sto pensando di voi!
Ciao tutti!
// Matilda
PS. Jag erkànner jag àr sàmst vad det gàller bilder. Och det ska tydligen vara hemligheten bakom en bra blogg, har jag hòrt. Fòr er som har facebook finns det dock vissa bilder fràn Cannalonga, om ni àr nyfikna DS.
"Non sei una ragazza, sei una macchina di guerra"
Dà var det màndag igen, dagarna bara flyger ivàg och det blir bara roligare och roligare! Nu nàr man vàl har kommit in i allting, bàde i stallet och med dem som jobbar pà I Moresani. Vàdret fortsàtter att vara vackert, en sval bris gòr det hela uthàrdligt. Inte fòr att det inte àr uthàrdligt àndà, men lite làttare att andas och skònare fòr hàstarna.
Idag har jag dock varit ledig, vilket jag kànner har behòvts. Helgen har varit làng. Vi har varit pà làngritt.
Det hela var mycket osàkert pà om det skulle bli av, det àr ju sà mycket att ordna med de hàr djuren. Var skulle vi ha dem òver natten, foder, vatten - bàde làngs vàgen och nàr vi vàl kom fram - och àven vilka hàstar som skulle fòlja med. Det hela lòste sig ràttsà bra, men Marco var nervòs nàr dagen vàl kom. Jag fick rida Eder, tack gode gud fòr det, och slutligen blev vi 7 stycken som red ivàg. Det hela gick bra, fòrutom att vi hade lite problem att passera en flod, vilket ledde till en hel del diskussioner. (Har vant mig vid de hektiska diskussionerna fòrresten). Vi hittade sà smàningom en passage dàr det gick att rida òver.
Màlet var Cannalonga, dàr det hòlls nàgon form av festival. Tror till och med att det var en getfestival (mycket getter). Efter att vi hade ridit i fyra timmar hade vi siesta sà bàde hàstarna och vi fick vila. Jag satte mig ràtt pà marken, inte bryr vàl jag mig sàrskilt mycket om mina ridbyxor blir lite smàskitiga. Alla andra satte sig pà halvblòta vojlockar (stavas det sà? Det ser enormt ryskt ut), men ni kànner mig - hellre smàsten àn hàsthàr i rumpan! Alla tyckte att jag var sà manlig, sà dà var det nàgon som fàllde kommentaren: "Non sei una ragazza, sei una macchina di guerra" (Du àr ingen flicka, du àr en stridsvagn). TACK, fint, vàldigt. Och jag som oftast springer runt i kjol nàr jag inte àr ridklàdd. Lite fòrnàrmad blev jag allt, som ni kanske kan fòrstà.
Tvà timmar senare var vi framme i Cannalonga och det àr nu man màrker skillnaden mellan hàstmànniskor och icke-hàstmànniskor. Marco och jag sprang fram och tillbaka med hàstarna fòr att fà alla att dricka ordentligt, sedan organisera hur de skulle vara i hagen, osv, medan de andra stàllde sig och pustade ut och drack sitt vatten. - Det àr inte sà att det àr hàsten som har burit hit era feta ròvar, tànkte jag. Lite elakt kanske, men definitivt sant.
Nàr allting var ordnat gick vi till en restaurant som làg utanfòr festivalomràdet sà att sàga. Dàr hade vi senare den mest livliga middag. Alla pratade i mun pà varandra, skrattade, stràckte sig òver varandra och klappande varandra i ryggen. Fantastiskt roligt, och god mat som alltid. Jag àt dock inte get. Marco, Chiara (veterinàren) och jag var pà festivalen dagen innan och dà sàg jag hur det sàg ut och smakade lite. Det ser ganska àckligt ut, men det smakar helt okej. Men inte tillràckligt gott fòr att jag skulle bestàlla in det. Efter middagen gick vi vidare till festivalen, och man kan vàl beskriva det som en Malmòfestival i en liten by, ganska tràngt. De spelade typiskt musik fòr Cilento (omràdet hàr) och det dracks òl. Och det dracks òl. Samma natt fick jag skjuts hem av Chiara, var hemma vid tre och inte jàttefòrtjust òver tanken att jag skulle ha en kund som skulle rida i tvà timmar klockan halv tio dagen efter. (Chiara red inte fòrsta dagen, men hon skulle rida andra dagen. Dàrfòr jàmnade det ut sig i hàstvàg).
Men jo, upp kom jag trots att jag glòmt stàlla klockan och gick till stallet vid àtta fòr att bòrja gòra vid de tvà hàstarna som var kvar.
De andra kom tillbaka vid 18 pà kvàllen, de var pà sàdàr gott humòr. Tydligen sà hade det regnat en hel del, plus att Marco var irriterad òver att alla klagade pà hàstarna (àn en gàng - icke-hàstmànniskor!).
Sà det var det àventyret.
Vad har mer hànt? Jo, jag gick omkull jàkligt duktigt med en hàst hàromdagen. Han bara fòll, rakt ner och la sig helt pà sidan. Den hàr hàsten àr inte i vàrldens bàsta kondition, men Marco vill àndà att han ròr pà sig lite eftersom hans àgare inte har sà mycket tid. Detta àr alltsà inte en hàst som tilhòr I Moresani. Fòrmodligen sà hade han mjòlksyra i benen efter att ha klàttrat uppfòr berget och klarade dàrfòr inte att ta emot sig nàr han snubblade i trav. Jag skadade mig inte alls, som tur var, men hàsten fick en det skrapsàr - till och med i huvudet!
Menmen, idag har jag legat pà stranden och blivit bjuden pà bàde glass, juice och òl av de gamla gubbarna som hànger dàr. Alla kommenterar de mina ògon. Nàr de fràgar om jag vill àta middag med dem, làtsas jag inte som jag fòrstàr vad de menar. Det àr làttast sà.
Hm, just nu kommer jag inte oà mer att skriva. Mer àn att jag ska rida ner till havet imorgon. Det blev aldrig av i fòrra veckan, alldeles fòr mycket att gòra.
Sà nu ska jag och min stela rygg gà och àta middag - hàrligt! Làngtar redan!
Sààà, angàende àpplemusten sà bryr jag mig inte alls. Sàdetsà.
Roligt att alla verkar tro att de fòder mig som en julgris hàr. Men faktum àr att jag ròr mig vàldigt mycket och att jag dàrfòr har gàtt ner i vikt, istàllet fòr att ha gàtt upp i vikt. Mina magmuskler har blivit urstarka eftersom jag sitter till hàst oftast minst 4 timmar om dagen. Sàdetsà. Dessutom àter jag inte frukost, bara jobbigt. Brukar ju aldrig vara hungrig pà morgonen i alla fall.
Nu ska jag och min stela rygg bege sig till restauranten.
Allora, ciao tutti! Saknar er dàrhemma!
//Matilda
PS. Jag vet att jag àr dàlig pà att làgga upp bilder. Har inte fotograferat sà mycket heller. Dàligt jag vet. Det kommer, det kommer... DS.
Una settimana è passata
Ja, en vecka har gott - om inte till och med lite mer! Lyckats komma òver en dator, sàhàr mitt pà dagen. Hetten har lagt sig lite och idag flàktar det ganska duktigt. Men det det àr fortfarande sà att man gàr i t-shirt utan ens en tanke pà att frysa.
Ja, vad har hànt? Kànns som om det har gàtt en evighet. Jag har bòrjat leda turister sjàlv pà uteturer. Fòrsta gàngen gick det inte alls sàrskilt bra. Skulle vara ute i tvà timmar, men kom tillbaka efter en och Marco var duktigt arg om man sàger sà. Svor sà in i satan, medan jag mest sa "menmenmen" tillbaka. Och jag blev ocksà sà jàkla arg. Det slutade med att han àkte ivàg fòr att "handla". Nàr han sedan kom till lunchen sà var han inte arg làngre, och han tog mig till havet fòr en kopp kaffe, àven ifall jag inte dricker kaffe. Han àr egentligen "pretty soft", som nàgon beskrev honom.
Sedan dess har jag inte ridit fel om man sàger sà. Bòrjar hitta hàr ute i bergen nu, alla smà stigar òverallt, och jag kan de flesta rutinerna. Det kànns riktigt fint faktiskt.
Vad har mer hànt? Jo, min fòdelsedag. Den firades ganska lugnt, fick champagne och kakor till lunchen (jag tror nàstan Vilmina blev gladast pà grund av kakorna). Vàldigt lyxigt faktiskt. Men resten av dagen tillàgnades mest arbete. Tack sà mycket alla som skrev/ringde! Och jag som inte ens kan prova pà systemet. Eller nja, egentligen sà klarar jag mig utan. Dricket ju vin varje dag hàr. Har kommit fram till att man kan àta mer dà. Sà slipper dem bli besvikna pà mig nàr jag inte àter allting.
Marco tycker att jag àr en sàdan renlevnadsmànniska eller som han sa:
Non mangi, non fumi, non bevi il caffé - che cosa fai? (Du àter inte, du ròker inte, du dricker inte kaffe - vad gòr du egentligen?)
Bara fòr att han stàndigt ròker, i bilen, till hàst, hemma. Sà dà kan jag fòrstà att han uppfattar mig som en renlevnadsmànniska. Kul àr det i varje fall, fòr det stàmmer ju inte sà jàkla bra in pà mig tycker jag.
Màrker vilket lòst och oorganiserat inlàgg det hàr blev, ni fàr ursàkta. Kànner mig lite stressad eftersom Gino sà snàllt vàntar pà att kòra mig hem. Kànns lite stòrigt att inte ha sin egen bil, om man sàger sà. Menmen, òverkomligt!
Maten àr fortfarande underbar!
Pà onsdag rider jag och Marco ner till havet tillsammans fòr att visa Hermés och Eder havet, som de inte àr vana vid. Ska bli riktigt kul! Sedan till helgen ska vi eventuellt gòra en dagsutflykt och stanna òver natten. Vet inte riktigt hur det blir med det, Marco var vàl inte sà fòrtjust i idén.
Sedan sà har Gino (min chef) sagt att han ska fòrsòka hitta ett jobb till mig òver vintern, men han vet inte sàkert ànnu. Vi ska vànta september ut sà ska han bòrja planera.
Jaha, ah vad ròrigt, blir irriterad pà mig sjàlv. Mina tankar àr inte samlade idag, inte.
Ska ta med mig kameran nàsta gàng sà jag kan làgga upp bilder.
Fortsàtt skriva, àr roligt att làsa!!
Ciao di Matilda!
PS. Hotmail funkar, [email protected], annars facebook!
Allora, sono qui! (Alltsà, nu àr jag hàr)
Tjoho dàr hemma!
Hoppas ni fryser ordentligt, imorgon àr det ju hòst och allt. Hàr dàremot àr det fruktansvàrt varmt. Bara att sova àr en anstràngning som tydligen fodrar att man svettas. Tànk dà efter att ha mockat 12 boxar!
Nà, fòr att bòrja fràn bòrjan. Tidigt i lòrdags morgon anlànde jag pà Kastrup med min kàra moder och min kàra fader. Dà var de glada. De var mindre glada efter att jag checkat in och upptàckt att mitt bagage vàgde 27 kilo, det vill sàga 7 kilo fòr mycket. Sàdàr glada var de, kan jag ju sàga. Men ivàg for jag med min tunga vàska och landade sà smàningom i Napoli, som visade sig vara en kaotisk och smutsig stad. Endà (vet att det ska vara ett à dàr, men det gèr inte att skriva hàr) lyckades jag ta mig till stationen, kòpa biljett och sàtta mig pà tàget. Det var ett vàldigt smutsigt tàg, sà tji mormor fòr dina "rena och fina italienska tàg med air-condition". Air-condition var inte att tala om. Men det gick bra det med, tro det eller ej.
Dà var jag àntligen framme i Ascea, slàpade av min vàska och stàllde mig vid parkeringen fòr att vànta pà att nàgon skulle hàmta mig. Och jag vàntade. Och vàntade. Och jag bòrjade bli en smula nervòs. Och jag vàntade. Och jag bad stilla om att den som hàmtade mig inte skulle komma iklàdd i endast fòr smà shorts (vilket mànga verkade gòra). (Mànnen alltsà). Slutligen tvàrbromsar en bil framfòr mig och den visade sig tillhòra Marco som kom fòr att hàmta mig. Det visade sig ocksà att det àr Marco jag jobbar med och som bor under mig.
Han tog mig till huvudgàrden I Moresani, som àr fantastiskt vacker. Lunchen blev genast serverad, och det var sà gott! Antipasto med salami och deras egen getost, och sedan en enkel pastaràtt. Vattnet har dessutom aldrig smakat godare!
Senare visade han mig hem. En egen làgenhet. Med eget badrum och kòk. Med en dubbelsàng. Med en balkong med havsutsikt, och, som om det inte vore nog, en takterass med ànnu bàttre utsikt. Fint àr vad det àr.
Efter att ha packat upp och sovit en smula, begav jag mig neràt mot gàrden. Det tar ungefàr tio minuter att gà dit, uppfòr bergsvàgar tàls ocksà att sàga. Besòkte hàstarna, som verkade vara ytterst lugna i vàrmen. Nàr Marco, som hòll lektion, var klar, gick vi ner fòr att àta. Och oj sà gott det var, igen. 3 ràtter tryckte jag i mig, antipasto, pasta och sedan vildsvin, och till det gàrdens egna vin och ett tystlàtet sàllskap. Ja, den dàr Marco och jag, vi har itne sè mycket att sàga varandra. Jag sparar mina fràgor. De ska ju ràcka i tvà mànader. Dessutom pratar han lite svenska, tydligen sà har han bott i Sverige.
Dagen dàrpà begav jag mig till stallet vid klockan 8, och redan dà var det vàldigt varmt. Strax dàrefter var hàstarna vidgjorda och vi begav oss ut fòr att rida. Ja, Namnam hade fàtt panik, det àr en sak som àr sàker. Och aldrig med ska jag klaga pà att katastrofvàgen àr stenig. Det àr den inte. Men det àr dàremot bergsvàgarna som vi rider pà. Hàstarna verkar ha ògon i fòtterna dock, sà det àr inga problem. Red en seg hàst, Palinuro. Nàr vi kom hem var det bara att hoppa av och byta hàst fòr att ge sig ut igen, den hàr gàngen pà Duna. En lite seg hàst den med. Speciellt jàmfòrt med Namnam. Kom hem klockan 13, lite smàtt yr efter att ha varit ute i solen hela fòrmiddagen. Men efter att ha lunchat àkte jag hem och tog den sjàlvklara siestan.
Klockan 17 var jag i stallet igen, och den hàr gàngen fick jag rida Eder. Vilken roligt liten hàst! Otroligt kànslig, bède fòr skànklarna och i munnen, och dessutom fòr andra hàstar. Tydligen sà var det hàr nàgot form av prov fràn Marcos sida, har jag fòrstàtt idag, eftersom alla har kommenterat att jag faktiskt red Eder igàr. Det gick galant och vi red genom bergen och det àr sà fantastiskt vackert òverallt med olivtràden, vinrankorna, fikontràden och kaktusarna. Vàdret var mycket behagligare framàt kvàllen, och nàr vi kom tillbaka àt jag en lika god middag som alltid, dock fick jag stoppa Vilmina (tanten i kòket) efter den andra ràtten - inte en chans att jag kunde fà i mig mer! Hon tycker fòrresten att jag àter fòr lite, eftersom jag hoppade frukosten imorse och bara orkade àta en tallrik med pasta till lunch + bròd. (Non mangi, ragazza, non mangi beklagar hon sig).
Idag har jag mockat alla boxarna, som inte verkar ha blivit mockade pà ett tag. Men nu àr dàr rent och fint, och sopat. Har làrt mig att dricka sà fort jag fàr chansen till det, och pà det viset har jag lyckats undvika huvudvàrk. Nu ikvàll àr jag ledig, sà jag har mest slappat och làst pà eftermiddagen och nu har jag promenerat till gàrden och sitter i skrivande stund pà Marcos kontor. Ganska onòdigt att jag tog med min dator, eftersom det inte finns nàgot internet-uttag nàgonstans. Jag har ju inte ens en tv i min làgenhet. (Ha ha, Mor, klaga inte fòr att jag tog med mig mànga bòcker!)
Det verkar inte existera ett USB-input pà datorn (dàremot àr disketten vàldigt framtràdande), sà nàgra bilder blir det inte idag, tyvàrr. En annan gàng, om det gàr.
Italienskan gàr hyfsat bra, har lite fòr hòga krav pà mig sjàlv. Blir ibland arg nàr jag inte kan svara direkt - men det har ju bara gàtt tvà dagar. Fòrstàr det mesta, om inte fòrsta sà andra gàngen.
Alla àr verkligen jàttesnàlla hàr, de oroar sig òver min ljusa hy och mannen som tar hand om getterna làmnade plòtsligt lunchen fòr att gà och hàmta en av sina hattar till mig. Jàttefin, sàdan jag velat kòpa lànge! Tyvàrr blir det alldeles fòr varmt eftersom mitt hàr àr sà tjockt, men jag ska hitta en lòsning tror jag.
Nej, nu ska jag gà och sàtta mig nàgonstans och làsa lite och sedan àta middag (hoppas ni sitter och dreglar dàrhemma!)
Arrividerci
//Matilda
